Efter en lång och härlig helg har alla barnen landat i TV-soffan.
Published with Blogger-droid v2.0.4
söndag 26 februari 2012
Fint!
Bea och jag har städat och möblerat om i dockskåpet idag. Det blev jättefint :-)
Published with Blogger-droid v2.0.4
fredag 24 februari 2012
Fredagsmys
Beas kväll idag!
Det blir pasta Carbonara, med sallad :-)
Published with Blogger-droid v2.0.4
söndag 19 februari 2012
fredag 10 februari 2012
söndag 5 februari 2012
På väg hem
Bilen är rankad och packad, barnen upptvingade innan 06.00, och gps:en inställd på Löddeköpinge. -15 idag, och riktigt blåsigt. Idag kommer det inte att bli kul i backen...
Vi ses snart!
lördag 4 februari 2012
Sista löppasset avklarat!
Och då belönas man med följande vy. Snart väntar sista skiddagen...
som nog blir en BADDAG, har jag en känsla av.
"Det är inte monumenten som bygger historien....
....det är ruinerna", finns det ju någon som sagt. Och på samma tema. Bea och Millie har åkt knapplift jättemånga gånger under veckan, men det är ETT tillfälle jag kommer ihåg. Det inträffade vid gårdagskvällens skidåkning. Bea har, med ökad säkerhet, blivit allt djärvare i både skidåkning och liftåkning. Och det brukar straffa sig eller sluta i en dråplig situation. För Bea blev det det senare.
Först tar hon en tvivelaktig genväg i liftkön, snor åt sig en knapp, säger triumferade "Hej, hej!".... och åker sedan rakt ut i sidan och landar i en stor snövall. Kul tyckte vi. Bea förstod inte det roliga. Högmod är en dödssynd....och en skidsynd:-)
Först tar hon en tvivelaktig genväg i liftkön, snor åt sig en knapp, säger triumferade "Hej, hej!".... och åker sedan rakt ut i sidan och landar i en stor snövall. Kul tyckte vi. Bea förstod inte det roliga. Högmod är en dödssynd....och en skidsynd:-)
fredag 3 februari 2012
Shit! Minus 21 e' kallt!
Idag biter det i kinderna, minst sagt. Kallt som i en frysbox, om jag skall tala klarspråk. En timmes åkning och sedan en stund i värmen. Det är allt man klarar av, utan att förfrysa händer och fötter. Iallafall om man är vuxen. Barn saknar ju den där delen i kroppen som känner av kyla, så det är aldrig de som vill gå in.
Nu är det snart slut på upptiningen för den här gången. Bea och Millie skall iväg på sitt sista tillfälle i skidskolan.
torsdag 2 februari 2012
6:e dagen....
Ännu en härlig dag i Lindvallen går mot sitt slut. Många slutkörda "Ohlinare" som ser nöjda tillbaka pp denna dag.
Jaha, tänker ni, har det hänt några stora saker idag. Nja, ett och annat har ju så klart hänt :-)
I förmiddags åkte Truls och Nicklas upp i de nypistade backarna, som dessutom var täckt med nysnö. Tjejerna tog en mjukstart i barnbackarna utanför Skilodgen. 10.45 möttes hela familjen i Lodge-baren för att värma sig lite. Truls och Nicke hade kört lite skogskörning, och tyvärr stod ett träd ivägen för Truls och det slutade med en liten krasch. Allr gick bra, tack och lov, men han blev ju så klart lite ledsen. Han fick lite välförtjänt vila på rummet innan skidskolan.
Där fick de testa lite "speed-ski" och Truls körde i 47,5 km/h, vilket han var mycket stolt över.
Bea och Millie fick hänga med bort till klassisla marker vid Röda byn, och åka lite i de något större backarna där. Riktigt duktiga tjejer som tom klarade av att ta knappliften själv. Riktigt stora steg framåt.
Kylan håller i sig, så det var skönt att värma sig vid brasan och dricka lite barndrink när solen började gå ner.
Nu sover alla barnen och laddar för sista skidskoledagen imorgon. Sov gott!!
En extra hälsning till Titti som fyller år idag: GRATTIS!!!
Jaha, tänker ni, har det hänt några stora saker idag. Nja, ett och annat har ju så klart hänt :-)
I förmiddags åkte Truls och Nicklas upp i de nypistade backarna, som dessutom var täckt med nysnö. Tjejerna tog en mjukstart i barnbackarna utanför Skilodgen. 10.45 möttes hela familjen i Lodge-baren för att värma sig lite. Truls och Nicke hade kört lite skogskörning, och tyvärr stod ett träd ivägen för Truls och det slutade med en liten krasch. Allr gick bra, tack och lov, men han blev ju så klart lite ledsen. Han fick lite välförtjänt vila på rummet innan skidskolan.
Där fick de testa lite "speed-ski" och Truls körde i 47,5 km/h, vilket han var mycket stolt över.
Bea och Millie fick hänga med bort till klassisla marker vid Röda byn, och åka lite i de något större backarna där. Riktigt duktiga tjejer som tom klarade av att ta knappliften själv. Riktigt stora steg framåt.
Kylan håller i sig, så det var skönt att värma sig vid brasan och dricka lite barndrink när solen började gå ner.
Nu sover alla barnen och laddar för sista skidskoledagen imorgon. Sov gott!!
En extra hälsning till Titti som fyller år idag: GRATTIS!!!
onsdag 1 februari 2012
Det är lite skrämmande när man inte ser slutet...
Historien upprepar sig....oavsett vilket. Sommar eller vinter. Sandstrand eller skidbacke. Pojke eller flicka.
Vad är det som gör att ett barn ofta trivs bättre vid poolen än vid havet? Bättre vid barnbacken än vid den lite brantare "vuxenbacken"? Min egen högst personliga förklaring är att barn känner sig trygga när de ser slutet på något. Havet är oändligt och "vuxenbacken" likaså. Poolen däremot begränsas av en poolkant i kakel och barnbacken av ett hotell i trä och glas. Då blir man trygg.
Och var vill jag komma med detta? Jo, idag mötte Bea och Millie oändligheten. De lämnade den trygga barnbacken och begav sig, tillsammans med mamma, pappa och bror till större pister. Det är alltid intressant att se hur sina barn reagerar. De står där i den "enorma backen". Stora ögon, öppen mun och darriga ben. De glömmer allt de lärt sig dagen innan, i samma sekund som de lyfter blicken och tittar ut över backen. Tyngden på knäna hamnar i gumpen, den stora "glasstruten", som skall bromsa dig, blir till en pinnglass och självsäkerheten blir till negativa tankar: "jag kommer ramla och det kommer göra ont".
Oroande? Inte det minsta. Jag gick igenom det (och går fortfarande igenom det) och Truls gick igenom det. Det hör liksom till skidåkningen; att vänja sig vid farten, lutningen på pisten och storleken på backen. Det finns inga genvägar, utan man måste lära sig "leva med elementen". Och idag började Bea och Millie att vänja sig. Vurpor, tårar och trötta ben och huvud, blandades med mys i våffelstugan. Eftermiddagen avslutades med skidskola med favoriten Carl och kvällsåkning med mamma och pappa. Tryggheten återkom till sist.
Visst är det lite skrämmande när man inte ser slutet...
Vad är det som gör att ett barn ofta trivs bättre vid poolen än vid havet? Bättre vid barnbacken än vid den lite brantare "vuxenbacken"? Min egen högst personliga förklaring är att barn känner sig trygga när de ser slutet på något. Havet är oändligt och "vuxenbacken" likaså. Poolen däremot begränsas av en poolkant i kakel och barnbacken av ett hotell i trä och glas. Då blir man trygg.
Och var vill jag komma med detta? Jo, idag mötte Bea och Millie oändligheten. De lämnade den trygga barnbacken och begav sig, tillsammans med mamma, pappa och bror till större pister. Det är alltid intressant att se hur sina barn reagerar. De står där i den "enorma backen". Stora ögon, öppen mun och darriga ben. De glömmer allt de lärt sig dagen innan, i samma sekund som de lyfter blicken och tittar ut över backen. Tyngden på knäna hamnar i gumpen, den stora "glasstruten", som skall bromsa dig, blir till en pinnglass och självsäkerheten blir till negativa tankar: "jag kommer ramla och det kommer göra ont".
Oroande? Inte det minsta. Jag gick igenom det (och går fortfarande igenom det) och Truls gick igenom det. Det hör liksom till skidåkningen; att vänja sig vid farten, lutningen på pisten och storleken på backen. Det finns inga genvägar, utan man måste lära sig "leva med elementen". Och idag började Bea och Millie att vänja sig. Vurpor, tårar och trötta ben och huvud, blandades med mys i våffelstugan. Eftermiddagen avslutades med skidskola med favoriten Carl och kvällsåkning med mamma och pappa. Tryggheten återkom till sist.
Visst är det lite skrämmande när man inte ser slutet...
Perfekt temperatur och underlag idag!
Det har snöat under natten och det fortsätter att snöa lätt. Ännu en perfekt dag....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)