torsdag 2 februari 2012
onsdag 1 februari 2012
Det är lite skrämmande när man inte ser slutet...
Historien upprepar sig....oavsett vilket. Sommar eller vinter. Sandstrand eller skidbacke. Pojke eller flicka.
Vad är det som gör att ett barn ofta trivs bättre vid poolen än vid havet? Bättre vid barnbacken än vid den lite brantare "vuxenbacken"? Min egen högst personliga förklaring är att barn känner sig trygga när de ser slutet på något. Havet är oändligt och "vuxenbacken" likaså. Poolen däremot begränsas av en poolkant i kakel och barnbacken av ett hotell i trä och glas. Då blir man trygg.
Och var vill jag komma med detta? Jo, idag mötte Bea och Millie oändligheten. De lämnade den trygga barnbacken och begav sig, tillsammans med mamma, pappa och bror till större pister. Det är alltid intressant att se hur sina barn reagerar. De står där i den "enorma backen". Stora ögon, öppen mun och darriga ben. De glömmer allt de lärt sig dagen innan, i samma sekund som de lyfter blicken och tittar ut över backen. Tyngden på knäna hamnar i gumpen, den stora "glasstruten", som skall bromsa dig, blir till en pinnglass och självsäkerheten blir till negativa tankar: "jag kommer ramla och det kommer göra ont".
Oroande? Inte det minsta. Jag gick igenom det (och går fortfarande igenom det) och Truls gick igenom det. Det hör liksom till skidåkningen; att vänja sig vid farten, lutningen på pisten och storleken på backen. Det finns inga genvägar, utan man måste lära sig "leva med elementen". Och idag började Bea och Millie att vänja sig. Vurpor, tårar och trötta ben och huvud, blandades med mys i våffelstugan. Eftermiddagen avslutades med skidskola med favoriten Carl och kvällsåkning med mamma och pappa. Tryggheten återkom till sist.
Visst är det lite skrämmande när man inte ser slutet...
Vad är det som gör att ett barn ofta trivs bättre vid poolen än vid havet? Bättre vid barnbacken än vid den lite brantare "vuxenbacken"? Min egen högst personliga förklaring är att barn känner sig trygga när de ser slutet på något. Havet är oändligt och "vuxenbacken" likaså. Poolen däremot begränsas av en poolkant i kakel och barnbacken av ett hotell i trä och glas. Då blir man trygg.
Och var vill jag komma med detta? Jo, idag mötte Bea och Millie oändligheten. De lämnade den trygga barnbacken och begav sig, tillsammans med mamma, pappa och bror till större pister. Det är alltid intressant att se hur sina barn reagerar. De står där i den "enorma backen". Stora ögon, öppen mun och darriga ben. De glömmer allt de lärt sig dagen innan, i samma sekund som de lyfter blicken och tittar ut över backen. Tyngden på knäna hamnar i gumpen, den stora "glasstruten", som skall bromsa dig, blir till en pinnglass och självsäkerheten blir till negativa tankar: "jag kommer ramla och det kommer göra ont".
Oroande? Inte det minsta. Jag gick igenom det (och går fortfarande igenom det) och Truls gick igenom det. Det hör liksom till skidåkningen; att vänja sig vid farten, lutningen på pisten och storleken på backen. Det finns inga genvägar, utan man måste lära sig "leva med elementen". Och idag började Bea och Millie att vänja sig. Vurpor, tårar och trötta ben och huvud, blandades med mys i våffelstugan. Eftermiddagen avslutades med skidskola med favoriten Carl och kvällsåkning med mamma och pappa. Tryggheten återkom till sist.
Visst är det lite skrämmande när man inte ser slutet...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)